Vi vet inte vad som hade hänt om Higuaín satt bjudningen han fick av Piqué i matchinledningen. Vi vet förstås inte vad som hade hänt minuten senare om Özils dundrande skott i ribban hade gått in. Vi vet ju inte heller resultatet av domare Teixeiras bedrövliga insats. Men igår fick vi äntligen se ett kungligt Real Madrid.

Snillen ska vara galna, geniala, introverta och oberäkneliga. Det gör inget om de är självmordsbenägna. José Mourinho är allt. Han är i vissa avseenden, dessutom, en fullständig idiot. Han gör livet svårt för sig, han är livrädd för att bjuda till; han kan tydligen inte göra annat än att spekulera när ärkerivalen möts hemma på Bernabéu.

Var det en förutsättning att komma till Camp Nou utan något att förlora? För att han och laget skulle våga spela ut? Varför fick vi inte se ett lika taggat, ett lika högt pressande, ett lika inspirerande och respektlöst lag i det första mötet i Madrid?

Real Madrid trodde det var möjligt att vända 1-2 till sin egen fördel. Då blev det helt plötsligt möjligt. Besökarna hade fler skott mot mål än Barcelona, innehavet var slutligen jämt (55-45) men Barcelona var under en ständig press.

Givetvis gör Barça ett par mål, när det är Real Madrid som haft de bästa och flesta möjligheterna. Det är inte så mycket att orda om. Det var enkelt och påpassligt av nyinbytte Pedro, efter att Messi hade dragit med sig besökarnas samlade försvar. Det var en lika snygg som välplacerad raket från Alves, som drog till direkt…

Det viktiga var att det inte påverkade Real Madrids attityd.

”Real Madrid är ännu farligare nu”, menade Guardiola påpassligt inför matchen. Katalanen fick så rätt att det blev löjligt. Inga experiment, Pepe med Ramos i backlinjen. Kaká och Özil tillsammans var en utmärkt kombination. Ännu bättre när Granero tog över efter Lass, som alltid var en hårsmån från att åka ut.

I den hypotetiska världen, vad hade hänt om vi sett ett lika gnistrande och målmedvetet Real Madrid i förra veckan? Säkert hade laget blivit framburet på vingar av en extatisk arena som såg slutet på Barças dominans. Säkert hade det inte hörts burop mot tränaren under matchen mot Athletic i söndags.

Det är till och med möjligt att Marca aldrig hade publicerat sin infekterade intervju om bråk inom laget, eftersom det till att börja med aldrig hade hänt. Men även om tidningen dragit fram något annat skulle resultatet aldrig blivit lika obehagligt.

Det gör inget att det är lite fult, det gör inget att det finns lite gnäll, det gör inte ens något om domaren inte har sin bästa kväll. Det gör inget att Mourinho, även igår, var sur, arg och utmanande mot media. Det som däremot betyder något är att laget vågar och vill. Att det inte är rädd för något och använder hela sin kapacitet.

Det är Mourinhos jobb att ta fram det. Det är han som dagarna i ända tränar laget. Det är han som tjänar hundra miljoner svenska kronor om året. Det är han som ser, det är han som bör förstå, det är han som ska ha känslan för hur det ska gå till. Vågar man så går det. Igår var det så nära.

Jag tar det inte ens för omöjligt att Santiago Bernabéu hyllar sin tränare i helgens match mot Zaragoza. Med den här attityden är inget omöjligt. I allt utom Cupen har man saken i egen hand. Inte ens ett dubbelmöte mot Barcelona i Champions League är något som längre behöver orsaka mardrömmar i huvudstan. Tvärtom.

Real Madrid är stort, alltid. Real Madrid ger aldrig upp, någonsin. Real Madrid spelar för att vinna på ett sätt som anstår klubben, jämt. Pep och Barcelona – som själva slåss mot historien – vet det bättre än någon annan, av dem på andra sidan madridismen. Och om tjurskallen Mou också har förstått det, då har vinden vänt.

0 kommentarer

En sak som gör fotboll extra extraordinärt och riktigt fantastiskt, skrällen. Igår fick vi se en historisk sådan. Mirandés, från den spanska tredjedivisionen (Segunda B) blev det andra laget i modern tid att ta sig till semifinal i Copa del Rey. Efter att ha slagit ut tre jättar och lag från det spanska finrummet.

Villarreal, Racing och Espanyol har i tur och ordning fått respass av den blygsamma nordspanska klubben. För tio år sedan gjorde Figueres samma sak, innan laget blev utslaget av Deportivo de la Coruña. Men innan hade det inte hänt sedan 30-talet, då Cupens format och sportsliga situation också såg annorlunda ut.

Bäst av allt, Mirandés var inte på något sätt ovärdigt semifinalplatsen. I det första mötet på Cornellà el Prat höll besökarna ledningen 0-2, innan egna misstag och påpassliga mål av Espanyol vände förutsättningarna till 3-2. Igår var los pericos med 1-1 vidare vid full tid. Fast i den 91-minuten nådde rysaren sin höjdpunkt.

Mirandés hade en ypperlig möjlighet som Casilla med nöd och näppe blockerade. De 6000 på läktarna tuggade naglar och skrek sönder halsarna som om livet hängde på det. Men det fanns ju rättvisa, visade det sig. Minuten senare nickade Caneda in 2-1, lagets enda spelare med erfarenhet från Athletic och förstadivisionen.

Spelarna grät, anhängarna grät, arenan Anduvas gräsmatta fylldes snabbt av segerrusiga fans som knappt vågade tro det var sant. Precis som jag, framför teven. Espanyol knallade slokörat, och chockat, ut bakvägen.

****

Bedriften är förstås enorm för ett lag bestående av amatörer. Och det är otroligt för en liga som är på väg att fullständigt blöda sönder. Bara de senaste dagarna har Sporting Villanueva i princip upphört att existera. Precis som Sporting Mahones från Balearerna. De senaste två omgångarna har man inte kunnat ställa upp med lag.

Det finns inte pengar, spelarna lämnar lagen, klubbarna försvinner helt och hållet eller flyttas ner med samma resultat.

Det mest surrealistiska tilltaget i samma kategori, av alla klubbar i kris, stod Poli Ejido för i söndags. Till matchen mot Lorca Atlético hade man meddelat Förbundet att det inte fanns manskap nog att spela. Slutligen ställde man ändå upp för att förlora mötet med 0-14. Poli Ejido hade fyllt elvan med ungdomar och veteraner.

Det sa man däremot inte, varpå nu ett halvt dussin tidigare spelare anmält klubbens förfalskning av spelaridentitet. Tanken bakom Poli Ejidos drastiska beslut: laget skulle bara få en reprimand för otillåten uppställning och inte bli nedflyttat ett par kategorier. Klubben har även tidigare ställt in spel.

****

I Mirandés är det skillnad, åtminstone för tillfället. En semifinalplats i Copa del Rey ger ytterligare likviditet. Espanyol, och Pochettino, borde inte heller vara alltför besvikna – när skammen lagt sig en aning. I ligan är katalanerna femma, tre poäng från en plats till Champions League.

Det är inte bara anmärkningsvärt att Espanyol lyckas säsong efter säsong, trots att Pochettino alltid förlorar spelare och får förlita sig till ungdomsutvecklingen. Det är minst lika fantastiskt att Espanyol lyckas match efter match, trots skador och avstängningar. Och som i helgens seger mot Granada, utan anfallare.

För den fyrfaldige Cupvinnaren Espanyol är det inte livsviktigt att spela en semifinal i Cupen. Det viktiga är att göra en bra säsong och utan problem ordna nytt kontrakt. Kan man till råga på allt ta sig ut i Europa är lyckan fullständig. Mirandés från Miranda, däremot, kommer att leva på gårdagens avancemang under hela sin existens. Och…

I dagarna är man det enda riktiga glädjeämnet som kommer från 2ªB.

0 kommentarer

Det skrivs mycket om Mourinho, det skrivs mycket om Real Madrid. I ”rapporten” alldeles för mycket. Idag måste det ändå bli en repa till om portugisen. Dels har jag fått mycket förfrågningar och mejl om hur stämningen är i Madrid. Dels är det alldeles oerhört mycket på tapeten.

Här kommer ett ganska långt inlägg och hur jag ser på saken, blandat med strömningar och de senaste dagarnas händelser. Sen går vi vidare i fotbollsdjungeln. Precis som Real Madrid kommer gå vidare utan José Mourinho.

****

Så, hur är stämningen i huvudstan?

Hätsk, men framförallt är sympatierna delade.

För dagen pratas det om att Mourinho kommer lämna till sommaren. Upphovet, ett anonymt samtal i lämplig direktsändningen till en av programmet Punto Pelotas mest enerverande och minst sanningsinspirerande deltagare – som därmed kunde försäkra att Mourinho kommer lämna efter säsongen.

En följd av de senaste dagarnas händelser eller bara opportunt?

Oavsett. Känns det igen?

I januari förra året hörde vi samma sak. Sedan dess har Mourinho bedyrat sin kärlek till England. Ett tag skulle han träna Portugals landslag. Inget får uteslutas. Mourinho kommer att lämna, förr eller senare, men frågan är ändå alltid hur han kommer att göra det.

****

I helgen vann Real Madrid övertygande mot Athletic Bilbao, med en uppskattat startelva tränaren aldrig tidigare använt. Ändå var laget på god väg att bli offer för sitt eget “miedo escénico”. Det förmodade bråket Marca hade avslöjat timmarna innan match lämnade ingen oberörd.

Disciplinerade och respektlösa basker radade dessutom upp chanser. Llorente gjorde ett strålande mål efter uppspel signerat Herrera och Martinez. På vänsterkanten hade de Marcos och Llorente gräddfil, tills hemmalaget tog sig samman och Marcelo utjämnade efter ett klassiskt väggspel.

Det var starkt av Real Madrid att ordna slutresultatet 4-1, på samma sätt som det var klantigt av Iturraspe att bjuda på en straff. Men framförallt så behövdes resultatet. Det behövde visas att ”vi krigar tillsammans”. Ett budskap som spelarna själva använde för att tysta spekulationer.

- Ni ser själva, sa Arbeloa, ”så här bra skulle vi inte spela om det fanns osämja i laget”. ”Det finns inget bråk”, försäkrade Ramos medan Casillas pratade om att ”gnabb på en arbetsplats är normalt”. Mourinho vägrade kommentera den förmodade händelsen. Han läser dessutom aldrig Marca.

Det hindrar inte att det finns indicier på att allt inte står rätt till. Några har tillexempel haft svårt att komma ur sviterna från de berömda julpralinerna, en känga Mourinho tidigare gav sitt lag.

****

När Marca går ut med en citerad ordagrann konversation, som den vi kunde läsa i söndags, då har tidningen mycket kött på benen. Tro inte annat.

Idag skrevs ytterligare en not där man berömde sig själva för scoopet och påtalade att man fått mycket kritik. Men framförallt försäkrades att reportaget hade genomgått en rigorös journalistisk kontroll. Det ska granskas, men det finns ingen anledning att betvivla det. Och ingen från klubben har på riktigt dementerat.

Det är inte första gången det påtalas att det finns missnöje i gruppen. Marca är inte den första att belysa.

Mourinho, om vi bortser från all galenskap han gjort och hängett sig åt, har varit utmanade mot lagets spanska spelare vid flera tillfällen. Efter Cupförlusten mot Barcelona försvarade han Cristianos och Pepes “utomordentliga” arbete. Sedan fanns det andra ”som inte gjorde vad som förväntas av dem”.

Mourinho skyddar inte laget. Inte som exempelvis Guardiola. Med jämna mellanrum hänger portugisen ut spelare. Ibland kan han även förnärma på andra sätt.

****

Efter bortamötet mot Ajax bredde ett annat missnöje ut sig i klubben, men framförallt bland ungdomsspelarna i Castilla. Från ingenstans kom Mendes för att spela matchen. En anonym back från Castilla i Segunda B, med samma agent som Mourinho. Reaktionerna lät inte vänta på sig.

****

Om de katalanska tidningarna Mundo Deportivo och Sport går ut med konversationer och antaganden om situationen i Real Madrid (som båda tidningarna gör idag) är det fullständigt skit samman. De har inget inflytande i huvudstan.

I Madrids närområde bor det drygt sex miljoner människor. De opinionsbildande tidningarna är Marca, AS och i viss mån nationella nyhetsförmedlare som el Mundo och el País. Det finns också ett halvt dussin lokala tevekanaler som alla kör sina dagliga nyheter och fotbollsprogram.

Pressen, i dubbel bemärkelse, är enorm.

Mourinho har inte kunnat handskas med den, i dubbel bemärkelse.

Under mötet med Athletic Club hyllade falangen Ultrassur tränaren vid ett flertal tillfällen. Varje gång överröstades de av andra anhängares burop. Många av dem som tidigare varit med Mou ”in i döden” är numer skeptiska till hans förmåga att leda laget. Trots allt, det är världens mest framgångsrika klubb.

Jag ser det inte på något sätt onaturligt om Mourinho lämnar till sommaren.

Men spelar det någon roll om Mourinho är kvar eller inte?

Jupp Heynckes fick sparken efter att Real Madrid vunnit sig sjunde Europacup 1998, den första i färg som dessutom är madridismens lyckligaste kollektiva ögonblick hittills. Fabio Capello fick lämna efter att ha gjort sitt jobb. Ett ligaguld sedan blev det ett väntat och rungande adiós…

****

Mourinho, som alltid gett sken av att vara sig själv närmast, är varken synonym med madridismen eller ens med framgång, i en tid där Barcelona gång på gång får honom att blotta sig med ett resultatmässigt torftigt spel. Som tydligen inte ens är hans eget fel, sett till anklagelser mot spelare.

Mourinho kan lämna klubben som vinnare med en titel av tyngd, han kan också göra det för att det krävs av situation och publiken på Santiago Bernabéu. Någonstans så börjar det där. Marca och AS, eller något teveprogram, speglar i regel bara strömningarna som omger Real Madrid.

Media påverkar, men de blir också påverkade av stadens miljoner madridistas.

På tiotusentals barer, kaféer och arbetsplatser i Madrid är det vanliga samtal och urladdningar mellan anhängare, fans och medlemmar, som i minst lika hög grad styr diskussion kring klubben. Media återanknyter till hur anhängarna ser på sitt lag.

Marcas publicering av den infekterade konversationen mellan Ramos, Casillas och Mourinho hade i ett längre perspektiv inte varit ekonomiskt försvarbar, eller ens möjligt att trycka, om det inte redan fanns ett utbrett missnöje med tränaren i huvudstan.

Det hade varit ett journalistiskt självmord i en stad där konkurrenten AS redan har akterseglad Spaniens äldsta och största sporttidning upplagemässigt. På hemmaplan.

****

Så vad händer nu då?

Till att börja med ska vi se hur Mourinho spelar mot Barcelona imorgon.

Sedan ska vi se hur laget fortsätter i liga och Champions. Men om spelarna, vilket Mourinho indikerar i den omtalade konversationen, på eget bevåg inte gett allt och brutit mot hans order…

… så vore det inte första gången en upplaga av laget ser till att en tränare sparkas. Eller att en tränare får gå för att han inte lyckats hålla ihop truppen.

Men främst är jag intresserad av det som kan hända presidenten, och det är ett vanligt samtalsämne på alla platser utom i pressen. Vågar tidningarna inte dra upp Florentinos vara eller inte i Real Madrid? Uppenbarligen inte. Men det kommer, för diskussion är i full gång på markplan bland anhängare i huvudstan.

Logik à la Real Madrid:

Florentino Pérez kan inte få förnyat förtroende om titlarna uteblir. Med eller utan Mourinho. I det sista fallet frågar jag mig också vem han skulle vända sig till? Gamla Florentinska favoriter som Wenger eller Ancelotti? Eller en icke uppskattad Benitez? Michel (no me jodas) …?

Var och en är orimliga kandidater av olika skäl. Men främst kan jag inte se att presidenten skulle kunna skapa hopp hos madridismen en gång till om det inte ens gick med Mourinho, på vilken han har satsat alla sina kort.

Och ingen tränare av kaliber med förståndet i behåll kommer vara intresserad av att ta över hans misslyckade projekt. Det skulle bli under en enormt pressad president, som redan 2009 använde argumentet ”vi ska göra tre års jobb på ett”.

****

- Han kommer smita ut bakvägen som förra gången, har jag hört otaliga gånger från anhängare till klubben. Det handlar om hur Pérez slängde in handduken och lämnade Real Madrid vind för våg år 2006.

Det ligger presidenten i fatet. Fortfarande och alltid. Och att han en gång gjorde sig av med del Bosque, på det sättet som gjordes. Det är inte glömt, det kommer aldrig glömmas. Vicente del Bosque är givetvis inget tränaralternativ.

I alla fall aldrig så länge Florentino är kvar.

Fast det är klart, om Mourinho nu inte vinner en tung titel, innan han går med sitt obefläckade CV till nästa och garanterat mycket lugnare projekt, så är det ändå knappast troligt att Florentino sitter kvar över nästa VM då det skulle kunna bli aktuellt.

Liga eller Champions, helst båda två och vändning i Cup. Ett bra spel och mindre bråk, är det enda sättet de två Mourinho och Florentino kan räddas på. Presidenten har på sina senaste dryga fem år i klubben, sedan Del Bosque fick gå, bara vunnit en Cup som ledare för el Madrid.

****

Idag har Mourinho haft sin möjligen tuffaste presskonferens hittills. Han har krystad svarat ja på frågan om han trivs i klubben. Han har förnekat uppgifterna om att han ska lämna till sommaren. Men han har sin vana trogen inte uteslutit någonting.

Det är tur, mitt bland all oomtvistad skicklighet, att laget spelar bra och leder ligan med fem poäng. Dörren är öppen för allt och inte minst succé. Eller som Iniesta sa, ”jag kan inte se att de har ett problem”.

Gamla relationer rostar aldrig, tydligen.

0 kommentarer

Givetvis utan hänsyn till att Villarreal möter Sporting ikväll.

0 kommentarer

Vissa öser på, med mer eller mindre väl underbygga fakta efter förlusten mot Barça i Cupen. Madridtidningen Marca vågar sig i alla fall på att citera en konversation som ska ha utspelat sig under Real Madrids träning i fredags på Valdebebas.

Så här låter ett utdrag enligt tidningen:

Mourinho (vänder sig – superlåg – mot Sergio Ramos inför hela laget och samtliga medhjälpare): ”Ni dödade mig i den mixade zonen”.

Sergio Ramos: ”Nej mister, Du har bara läst det som skrivits i tidningarna, inte allt som vi sa”.

Mourinho: ”Visst, eftersom ni spanjorer har blivit världsmästare och är skyddade av era kompisar bland pressen… Som målvakten (med hänsyftning på Iker som tränar 30 meterlängre bort)”.

Iker Casillas: (Skriker från sin position) ”Mister, här säger man sakerna direkt till den man pratar om, eller hur?!”

Mourinho: ”Var befann du dig vid det första målet, Sergio?”.

Sergio Ramos: ”Jag markerade Piqué”.

Mourinho: ”Jaha, du borde ha markerat Puyol”.

Sergio Ramos: ”Jo, men dom blockerade oss med Piqué så vi bestämde oss för att byta markeringarna”.

Mourinho: ”Jasså, så nu är det du som leker tränare?”.

Sergio Ramos: ”Nej, men det beror på matchsituationen, ibland måste man byta markering. Men eftersom du aldrig har dragit på dig ett par kortbyxor så vet du förstås inte att det ibland kan vara nödvändigt…”

—

Vaya… Hursomhelst, med Marcas tidigare chef, Eduardo Inda (nu på el Mundo) hade säkert den här konversationen överhuvudtaget aldrig publicerats eller fått se dagens ljus. Som sagt, man citerar konversationen…

0 kommentarer

Det finns rivalitet och det finns rivalitet. Och så finns Sevilla och Real Betis. En av de verkliga klassikerna inom spansk fotboll i den trånga, heta andalusiska kitteln. Det var 1079 dagar sedan de möttes senast – har någon ambitiös figur med en bra miniräknare listat ut. Fast tiden kvittar förstås. I Sevilla är rivaliteten ständig och passionerad.

Med jämna mellanrum är jag i stan. Jag har också bott i Sevilla en tid. Det är mysigt, trevligt; skitigt på sina håll, med mycket nattliv i omlopp och genomsyrat av flamenco. Det går alldeles utmärkt att ramla bort sig i den ljumna natten; hamna på en bakgård nånstans, där någon tar fram en gitarr och sjunger för sig själv och nån annan.

Utan att det är det minsta speciellt.

Sen säger någon ”Musho Betis” eller läspar fram ett ”Sevilla atá la muerte” så är pikarna och det hetlevrade sydspanska temperamentet igång.

****

De är inte lätt att komma nära inpå sevillanerna. Det tar tid. De kör sitt eget race, de är lite fina i kanten. De ogillar hårdrock (!), de är hemliga mot utomsocknes och bragdförbannat stolta över sin stad. Men som alltid bryter fotbollen barriärer. Det är alltid uppskattat att prata om stadens två lag, och det brukar alltid vara fullständig cirkus när de möts.

Fast den här gången är det lugnare, åtminstone till att börja med.

För några år sedan kom det banbrytande försoningen med Antonio Puertas bortgång. Tragedin påminde om att boll och rivalitet inte är allt på denna jord. Betisanhängare hyllade Sevillas nummer 16 tillsammans med gråtande sevillistas. Dödsfallet förbrödrade stan och stridsklubban begravdes i den kollektiva smärtan.

I veckan har uppladdningen varit utomordentlig snäll och trevlig.

Borta är tiden när Sevillas president del Nido kallades sig själv den viktigaste mannen i stan, ”efter gud och påven” för att inte åka på en himmelsk smäll. Det hjälper också att Betis dito Manuel Lopera inte är kvar. Han som reste en metallbyst till sin egen storhet, för att placera den på hedersläktaren och sätta rivalens främste man just precis bredvid den, när Sevilla kom på besök.

I år har det varit lugnt med middagar och lovord. Betis tränare, Pepe Mel påminde visserligen om Marcelinos pik i början av säsongen. Å andra sidan var Sevillatränarens uttalande, ”vi spelar i olika ligor”, helt och hållet logiskt. Nykomlingen Real Betis var ju en nykomling, med det främsta målet att hänga kvar. Sevilla, som alltid, förväntas i sin tur att slåss om en plats till Champions League.

Inför kvällens match finns det å andra sidan ingen matematisk logik i det.

Sevilla har inte levt upp till förväntningarna och kommer med fyra matcher utan vinst – samt utslagning mot Valencia i Cupen – till kvällens möte på Benito Villamarín. Real Betis, och Pepe Mel, har å sin sida överlevt höstens bedrövliga resultat och kan stoltsera med tre vinster under samma tid. Skillnaden mellan lagen är ynka tre poäng, mellan sjundeplacerade Sevilla och elvan Betis.

****

I Sevilla sägs det att kvällens match bestämmer ödet för besökarnas alltmer kritiserade Marcelino.

Själv menar tränaren att laget möter ärkerivalen under ”kollektivets bästa period”, vilket är att slå sig för bröstet på ett sätt som få verkligen förstår. Samtidigt försäkras att det inte existerar någon osämja med den avstängde Kanouté – för att även tysta ner den debatten.

Pepe Mel har å sin sida garanterat att en vinst ikväll betyder fortsatt spel i Spaniens finrum. Med ”hatten på” och beröm godkänt.

Hur man än vänder och vrider på förutsättningarna så har Sevilla mest att förlora i mötet som är av största nationella vikt – fast alltid främst i andalusiska Sevilla. Så det är inte konstigt att det har varit locket på med stängda träningar från båda lagen under veckan. Ska det tippas är det i alla fall ingenting jag tänker ge mig på…

Däremot är jag förstås övertygad om att det blir en urladdningen som anstår de två historiska antagonisterna. Det är alltid, men idag ovanligt mycket, förbjudet att inte ge allt. Med två lag som har mycket att bevisa, främst och inte minst gentemot varandra. Och i bakgrunden finns en miljonstad som kommer att vara lamslagen – med ett kokande Benito Villamarín på första parkett.

Så kanske talar det ändå till Real Betis fördel när lagen möts för 113:e gången, om vi räknar alla möten i Cup och olika divisioner där man tidigare ofta broderligt har följts åt. Och när de två mäter styrkan för första gången på 1079 dagar – som någon ambitiös figur med en bra miniräknare listade ut.

0 kommentarer

Det är förstås en trevlig artikel på Fotbollskanalen, och på Aftonbladet samt säkert några till, om att klubben Real Madrid själva stänger av mittfältsbacken Pepe.

Det låter bra. Fast i själva verket menar den spanska tidningen Marca, som gett upphov till notisen, bara spekulativt att det ”är mycket möjligt att man använder Pepes muskelskada” som alibi för vila Pepe en tid.

Här öppnas alltså ett gyllene tillfälle att diskutera pressens ansvar när det gäller hantering av nyheter. Och inte minst kan man fråga sig hur det egentligen står till med stress och faktisk kunskap om det språk man anser sig kapabel att översätta.

Men spelar det någon roll då, när det främst handlar om att horder av människor ska lockas till att klicka på en svårkontrasterad nyhet från ett fjärran land de själva har begränsad möjlighet att kontrollera?

Imorgon är det glömt, då är det något nytt… Det ska klickas vidare.

Just den här upplysningen, om Real Madrid och Pepe, tillfredställer ju framförallt de svenska anhängarna till Madridlaget. Och även de allmänt fotbollsintresserade kan ju pusta ut, för det var ju ”fantastiskt fint gjort” av klubben.

Dessutom kan pubertala krönikörer med stärkt samvete hylla sina hjältar en vända till, inför ännu mer pubertala läsare. Och de förmodade motståndarnas dito kan i sin tur beundra huvudstadsklubbens ädla initiativ.

Kontentan, alla blir nöjda och det klickas för fullt.

Fast det inte stämmer. Inte nu, och inte enligt de källor som nämns.

Bara så ni vet alltså, ni har – om än av dem säkert inte medvetet – blivit blåsta av Sveriges största fotbolls- och nyhetssajter.

En gång till.

****

Om vi däremot kontrasterar värdet av nyheten med Pepes avstängning, den spanska givetvis, så går AS i sin tur ut med att ”Real Madrid inte kommer stänga av spelaren”, vilket annars har antagits i stora delar av Spanien också.

Enligt tidningen förklarar Real Madrid beslutet på följande sätt:

- För tillfället tjänar vi lite på att stänga av honom. Spelaren har ett mycket starkt temperament, men vi är säkra på att han (Pepe) inte ville skada honom (Messi) uppsåtligt. Dessutom, vi tänker inte låta vår interna policy bli ett medialt spektakel.

Spanska tevekanalen Cuatro menar i sin tur att ett beslut om eventuell avstängning helt och hållet har lämnats i händerna på Mourinho, med källhänvisningen klubbens alltmer osynlige president.

Det är förstås möjligt att klubben ”stänger av” Pepe en tid, precis som Marca anser sig ha grund att insinuera. Och det vore om inte annat bra inför det obekväma returmötet på Camp Nou.

Det har ju kastats saker mot spelare tidigare, på den arenan också, menar jag.

Fast det är ju egentligen inte Mourinhos stora problem.

****

I Barcelona jobbas för fullt med att lugna ner stämningen. Man vill inte ha en ny skandal som i sin tur kan påverka förtroendet för den egna klubben. Man vill gå vidare, inte hänga på, vilket också Real Madrid ger sken av att försöka genom att officiellt vara tyst.

Fast det har man ju ändå inte varit, och då menar jag inte bara Zidanes försvarstal av Mourinho – vilket kanske kan rättfärdigas med att fransmannen jobbar för klubben. Nej, främst tänker jag på Pepes tal som kom upp på Real Madrids hemsida igår. Ett dygn efter mötet (!).

Titta gärna på det en gång till, och fundera över hur tillrättalagt, opersonligt, framtvingat, inkonsekvent och skadligt det kanske faktiskt är.

Sedan kan vi – för skojs skull om inte annat – jämföra med Juanitos spontana ursäkt efter skandalen med Lothar Mattheus på 80-talet. Det var också en tuff och mycket temperamentsfull spelare, fast HELT annorlunda på alla andra sätt.

Poängen, det finns olika sätt att göra saker på. Det ena må vara uppriktigare, mindre spekulativt, närmre sanningen eller mindre iscensatt än det andra. Men det viktigaste, som Don Santiago Bernabéu en gång sa:

Real Madrids tröja kan drypa av svett, den kan fläckas ner av lera och jord, till och med av blod, men den får aldrig befläckas med skam…*

****

*Översättningen, med stilistisk rättvisa och skyldighet gentemot ett korrekt återspeglat innehåll, ligger helt och hållet på Per Zanders självpåtagna ansvar. Nu ska han däremot på barnkalas, men under tiden kan det ju alltid huggas på twitter.

0 kommentarer

Ska det pratas klarspråk eller ska det hymlas? Det går inte att citera och berätta ordagrant hur Real Madridpubliken, dess medlemmar och ägare, reagerade under och efter matchen mot Barça. Det finns etiska regler om vad som får skrivas.

Ni förstår poängen, ingen kom undan.

Uppställningen chockade. Mourinho experimenterade. Men en backlinje som aldrig hade spelat tillsammans, med Carvalho som inte setts sedan september; och med en trivote och ”catenaccio” som fick anhängarna att se rött.

Det finns några självklarheter som aldrig får glömmas. Real Madrid måste alltid göra sitt bästa och alltid, alltid, verkligen försöka.

I dagens AS tar Tomás Roncero fasta på en av ramsorna som ekade på arenan under onsdagskvällen: ”Vi vill ha 11 Juanito”, i anspelning på uppoffringen, krigarandan, stoltheten, traditionen och färgen som spelaren stod för.

”Det här är inte mitt Real Madrid”, skriver krönikören vidare och svävar ut i hur det var, och alltid borde vara, för att han ska kunna vara stolt över ”sitt” Real Madrid.

I Marca lyser rubriken ”el Madrid sviker sin historia”. I tidningen inleder Santiago Segurola sin matchkrönika:

Den senaste piruetten från Mourinho var den sämsta. Ännu en gång svärtade han ner Real Madrids historia med att enträget forcera fram en beklaglig match, som inte gav någon utdelning.

Allt var en förlust för Real Madrid: resultatet, spelet och aggressiviteten från vissa komponenter, med Pepe i huvudrollen. Ännu en gång uppträdde Mourinho som ligistgängets ledare, ännu en gång sänkte han bilden av klubben till golvet.    

I katalanska Sport är löpsedeln “Los putos amos del Bernabéu”, i anspelning på ett av Guardiolas tidigare citat och hur hans lag äger arenan i huvudstan. Krönikören Casanovas fortsätter: ”Barça lämnade Mourinho med röven i vädret” och raljerar om besökarnas överlägsenhet och konkurrentens mindervärdeskomplex.

Det finns, i princip inget att invända.

Barcelona är enormt, Igår växte laget lite till, på Real Madrids bekostnad. Guardiola var trogen sin stil. Katalanerna rullade obehindrat boll, så länge inte Carvalho eller någon annan kom med dubbarna före. Pinto hade två skott mot sitt mål. Ett gick in.

****

I besvikelsen bubblar anklagelserna.

I ilskan släpps de lös.

Dubbelmötet är inte förlorat. Fast med tanke på hur det har sett ut, och hur Mourinho har planerat och hur laget reagerat, så tyder ingenting på att 2-1 kan vändas på Camp Nou. Och förr eller senare bör de ställas mot varandra i Champions…

Vad tidningarna däremot inte berör är nästa steg som ohämmat diskuteras bland Real Madrids anhängare. Mycket av kritiken riktas ännu högre upp.

- Kan någon förklara Coentrao för 30 miljoner euro, medan spelare som Silva försvinna för ett likvärdigt pris? Hur är det med inverkan och påverkan från agent Jorge Mendes… I stallet har han Mourinho, di María, Coentrao, Carvalho, Cristiano och Pepe…

”En jävla maffia”, skrek någon.

”Ramón Calderón må ha varit en skurk, men under hans ledning vann vi två ligor och spöade Barça”, sa en annan.

****

President Florentino Pérez borde stå och falla med sin tränare. Om Mourinho inte vinner ligan, vänder Cupen eller spelar final i Champions League, tyder ingenting på att tränaren kan räddas. Vad händer med presidenten, som satsat allt på ett kort?

Tanken har säkert slagit Florentino.

Eller vad var det Alfredo di Stéfano sa häromveckan apropå kritiken mot Ronaldo?

- Publiken på Santiago Bernabéu har alltid rätt.

År 2013 är det presidentval i klubben. Pérez, med sin ekonomiska politik, har alla förutsättningar att fortsatta leda skutan. Men han kan inte göra det utan klubbens tradition, stolthet, och ett ständigt inspirerat spel. Utan pokaler blir förtroende inte förnyat en gång till.

I besvikelsen bubblar anklagelserna. I ilskan släpps de lös. Igår sa publiken på Santiago Bernabéu att ”vi vill ha elva Juanito”. Och i Madridnatten efteråt grymtade madridismen högt att ”nu får det fan vara slut”.

****

Så, då fortsätter jag att fira min ”cumple feliz”.

0 kommentarer

Det var ju precis det som inte fick hända, i Real Madrid.

Så jag tänker, men kommer inte på när jag hört så mycket skarp kritik mot laget – och dess tränare – samlat i så mycket besvikelse och ilska bland de egna under en och samma kväll.

Det gungar under fötterna på madridismen. Det siktas på alla och har bara ökat i styrka sedan jag lämnade Santiago Bernabéu. Imorgon mer. A dos velas… está cayendo…

0 kommentarer

Det är klart att José Manuel Pinto inte är lika övertygande, hela tiden, som kollegan Victor Valdés. Till att börja med spelar han mindre. Men Guardiola har varit klar med hur han ser på saken: det vore orättvist och mot principerna om målvakten inte står ikväll.

Det kan till och med vara bättre att ha honom på plan än vid sidan om ibland…

Det är i alla fall en vanligt uppfattning i Madrid, med tanke på uppmärksamheten han fick i våras. Men i Barcelona är man oroliga, sägs det, när 37-åringen ikväll ska spela på Bernabéu för första gången sedan 2006.

Med nytt kontrakt, och dagens burväktare, är i alla fall andremålvakten en av de stora huvudrollsinnehavarna på Bernabéu. Så då passar jag på att låna och översätta delar av en rätt trevlig intervju spanska El País publicerade med målvakten idag.

Den gjordes för en vecka sen, efter matchen mot Osasuna, och min översättning har inte för avsikt att vara ordagrann. Men det påverkar inte resultatet, så här kommer det:

Reporter: Kommer du ihåg Real Madrid 1 Celta 0?

Pinto: Svagt, jag brukar titta framåt. Jag har inte speciellt bra minne från matcher. Jag kommer ihåg att vi stod emot bra, och att Raúl slutligen avgjorde med en frispark. Vilket år var det?

R. 1999-2000…

P. Ojdå, jag var ju bara en grabb. Men jag har mött dem fler gånger.

R. Visst, på Bernabéu, med Celta, fem gånger. Tre förluster och två vinster.

P. I en av matcherna blev det ett spökmål, bollen tog i ribban… Jag vet inte, något konstigt hände. Men jag kommer ihåg att Celta var enormt på den tiden och att vi tog oss till Champions League.

R. Vad tycker du om Bernabéu, är arenan speciell?

P. Alla arenor är speciella. Jag tycker om att spela i Andalusien för publiken är högljudd och väldigt eldig. Bilbao är passion och i Madrid lever man också fotbollen mycket. Fast Bernabéu är ju förstås väldigt speciell, även om ingen sagt att jag ska spela.

R. Kommer du att spela eftersom du är sympatiskt och kompis med Messi?

P. Jag hoppar över den grejen. Det var inte Messi som gav med Zamoratrofén, och jag fick inte heller förlängt kontrakt på grund av Messi. Leo är en väldigt bra kompis, men den som säger sådant känner inte mig.

R. Lindar du fortfarande in vänstra lillfingret? Är det sant att du spelade med en handske som bara hade plats för fyra fingrar?

P. Ja, det var för lillfingret, men jag tränade upp det genom att spela gitarr.

R. Spelar du gitarr?

P. Visst, klassisk och elektrisk. Och så slutar vi prata om musik. Nu lindar jag istället in ringfingrarna, fast inte alltid. Det är sporadiskt. Handlederna lindar jag däremot alltid in. De ska vara skyddade. Dom skjuter ju så jäkla hårt!

R. Victor säger att han har samma känsla när det ska spelas på Bernabéu som på San Mamés i Baskien. Han är säker på att det blir mycket jobb. Har du samma känsla?

P. Hörru, det är klart i vi kommer få jobba hårt. Det är två lag som har den bästa formen i ligan, och antagligen av alla ligor. Vi är medvetna om det. Men sedan dyker det upp någon annan och skapar ännu fler chanser. Real Madrid anfaller bra, de kontrar, de spelar väldigt direkt. De skapar många möjligheter och gör många mål, alltså, ju fler du skapar desto större chans är det ju att det blir mål…

R. Laddar du olika när det handlar om stormatcher?

P. Nej, det är likadant. Jag tycker om att läsa, jag blir koncentrerar av det. Sedan sover jag siesta, det behövs innan fajten. Sen duschar jag, läser lite till. Musik, det som det bjuds på i bussen. Men framförallt är läsningen bästa sättet för mig att bli koncentrerad. Nu läser jag ‘Ahora yo’, det är lite filosofiskt om karma och sånt.

R. Och hur är det med karman då?

P. Full av energi.

R. Mascherano säger att din grej är beundransvärd ur ett mental perspektiv.

P. Saken är den att du måste fortsätta att vilja lära dig. Du måste ha hopp och övertygelse, alltid. När det inte längre finns så tog det slut. Det spelar ingen roll vad som händer och hur gammal du är, om du vill kan det alltid bli bättre. Om du sätter en gräns kommer du aldrig att växa och du blir aldrig bättre.

R. Är det vad ambition handlar om?

P. Nej, det handlar om att bli bättre. Och inte bara i det professionella yrket. Det är vitalt. Jag försöker alltid att växa lite till, framförallt som person. Men, när allt kommer omkring, det omfattar ju även målvaktsjobbet.

R. Har du alltid varit så djup? Var du det som ung också eller har det kommit med åldern?

P. Som ung? Jag har ingen aning. Det kommer jag inte ihåg. Det var så länge sedan.

R. Kommer du inte ihåg vad din mamma brukade säga?

P. Min mamma? Vad ska hon säga, att jag är den finaste som finns på jorden? Haha, min mamma är stolt förstås…

R. Är du likadan på plan som utanför, eller förvandlas du till att bli mer impulsiv?

P. Ibland är jag mer impulsiv, ibland tänker jag mer. Det beror på. Men så är ju livet. Jag är inte annorlunda hemma. Det finns ju inte två Pinto, men det hade ju varit fantastiskt med fyra händer i mål! Hahaha…

R. På tal om det, i det första mötet mot Osasuna rörde du bollen med fötterna 16 gånger innan du tog den med handen.

P. Det är normalt, I Barcelona använder vi målvakten som en spelare till. Vi anser att det är ytterligare en person att ha in åtanke när anfallet startar. Vi är elva spelare, inte tio och en som håller på med något annat…

R. Vad beundrar du hos Casillas?

P. Hans grej är medfödd. Den där reaktionskapaciteten har man eller också så har man den inte. Han har jobbat på det, visst. Om han inte hade gjort det skulle han inte vara där han är. Men dom reflexerna… uff.

–

Bueno, ikväll smäller det, Pinto.

Suerte campeón…

0 kommentarer