Tidningen AS chefredaktör, Alfredo Relaño, skriver bra idag:
Maradona var en genialisk artist som aldrig, hur mycket extravaganser och misstag han än gör, kommer att kunna svärta ner underverken han gjorde med fötter och boll.
Läs det igen, utan bisats.
För mig är Maradona Den. Så enkelt är det. Att karriären sedan omgärdas av skandaler och strunt är olyckligt, men de runtomkringliggande orsakerna kvittar lite. Det verkligt tragiska är att han inte kunde vara längre på topp.
Det har i alla fall varit intressant att följa nyhetsflödet från Argentina de senaste dagarna. Eftersom länderna har samma modersmål har vi fått se massor av inslag, och sågningar längs med fotknölarna, av Maradona direkt i teve.
Underhållning på hög nivå, problemet är att det drabbar el Pelusa. Och sorgligt att bara namnet – nuförtiden – ger en känsla av förestående skandal.
Problemet då? Till att börja med och slutligen, han kan inte coacha. Allt annat är omsvep, och det förvånar mig att ingen föreslagit att han borde gå tillbaka och börja hos ”Los Cebollitas”, som inte längre finns.
Förresten har jag aldrig köpt den där historien, som han själv har erkänt och skrivit om, att det skulle vara i Barcelona han kom i kontakt med ”farlopa”.
Det finns en enkel förklaring till det, som inte nödvändigtvis behöver vara sann. Men under min tid i Argentina fick jag veta att det hade varit tung fest hos killen veckorna innan landslagssamlingen till VM82.
Rannsakan ska ha gjorts av ordningsmakten i Bs As, och det beslagtogs en hel del vitt pulver som förknippades till festvärden. Men det blev varken rättegång, sanktion eller några längre förhör, eftersom bevismaterialet försvann på vägen.
Sedan spelade Dieguito VM i Spanien och flyttade till Barcelona.
En anekdot, men oavsett vilken storm som sveper runt Maradona så kommer han ändå och alltid vara D10S. I Argentina, och en stor del av den övriga världen. Eller som Relaño säger: inte ens han själv kan svärta ner underverken.
Diego, figur och karikatyr, fast mest av allt ett fenomen.
