– Det här blev ju nästan som förra året, sa reportern till Atléticos president Enrique Cerezo. ”Precis, nästan som vårt vinstresultat 4-2 på Calderón”.
5-2 är förstås närmre 4-2 än 6-1 (som var fjolårets resultat mellan lagen på Camp Nou) så där har presidenten rätt. Det hjälpte tydligen också att tränare Abel läste lusen av de rödvita spelarna i halvtid.
Henrys ribbträff hade i alla fall varnat om vad som komma skulle. Och det jag gillar mest med Zlatans tidiga mål, förutom den kyliga avlutningen, är att bollen nådde svensken efter tre tillslag från de egna buren.
Valdés till Maxwell, till Busquets, till Zlatan. Snabbt och okonstlat, elegant.
Vad som däremot inte fungerar är att fundera, när man kommer till läge och lyckas pressa Barcelona. Maxi var bara en av dem som gjorde det, varpå han drog ut på möjligheten tills vinkeln blev omöjlig i den 26 minuten.
Fem minuter senare punkterade Alves rökare besökarnas dittills bästa period. Med 3-0 blev resten en böljande och förutsägbar historia, men Kuns reducering till 4-1 sekunderna innan halvtid var i alla fall en ypperlig delikatess.
Fast Messi var förstås ”señor y dueño” till hela salongsbanketten.
************
Hur var det nu…
Stod möjligen ”Chygry”, som han numer kallas, för omgångens längsta obstruktion då han i slutminuterna med domarens goda min hängde på Kuns tröja i närmast en evighet?
Vad sa egentligen Zlatan till domaren när de gick ut till halvtidsvila? Eller vad menade kommentatorn på LaSexta när han kallade Zlatan för ”el vago sueco”?
Det är inte omöjligt, om några hänger på, att det blir svenskens nya smeknamn i ligan. Och det är inte fel att få ett eget epitet, även om det ordagrant betyder ”den slöe”.
Jag menar, det passar säkert Zlatan alldeles utmärkt, att man med liten fysisk ansträngning kommer långt omgärdad av Barcelonas klass och stil. Och att ingen för den skull behöver tvivla på Ibras egen kapacitet.
