I slutändan blev det tredje gången gillt och den annalkande inofficiella sorgedagen i Katalonien kunde därmed avskrivas. Det krävdes förlängning, bara för att domaren i första halvlek missat straffen på Xavi. Vilket åtminstone hypotetiskt är väldigt nära sant.
Men Messi, Ibra och kompani hade inte den nödvändiga skärpan eller turen med sig de första 88 minuterna. Och redan i inledningen visade argentinska Estudiantes att man tänkte utmana om titeln genom en bra möjlighet, som Puyol briljant avväpnade, efter tre minuter.
Efter en dryg halvtimme, i jävlighetens tecken, nickade Boselli in bollen på ett kantinlägg. Mellan en högt flygande Puyol och en inte tillräckligt aggressiv Abidal. I jävlighetens tecken, eftersom det skedde sekvensen efter straffsituationen den mexikanske domaren Archundia inte såg.
Men Don Pedros utjämning i de 89:e minuten återställde ordningen.
Marken gungade på ungefär samma sätt som när Don Iniesta ordnade vårens fortsatta fest mot Chelsea. Barcelona jublade, tevekanalens kommentatorer jublade. Några grannar skrek. Om det var av glädje eller missnöje är inget jag vet.
I väntan på förlängningen slokade argentinarna med huvudet. Minuterna innan så nära, nu så vansinnigt långt bort. I början av den andra förlängningskvarten gjorde naturligtvis Messi slutresultatet 2-1. Det stod väl ändå skrivet där någonstans att det skulle bli just han.
Igår menade Guardiola att ”framtiden ser dyster ut”. Han sa det med ett flin. Att återuppleva det fantastiska året med sex titlar är förstås en utopi. Att vinna dem hade aldrig någon gjort, möjligen kommer aldrig någon göra det igen.
Just nu ett par minuter efter slutsignalen står Guardiola på mittcirkeln och gråter. Han har skrivit historia, som ingen tränare någonsin har gjort. Själv ska jag däremot åka upp till Santiago Bernabéu. Årets sista match med Real Madrid, mot Zaragoza.
Och jag är nästan helt säker på att ingen kommer nämna Barcelonas bedrift.
